Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 
  åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat 
  omslagspapper.                                    
                 
  Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att 
  dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under 
  julgranen.                                        
                                                                    
                    
  Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa 
  morgon och sade, 'Den är till dig, Mamma.'                       
                                                  
                     
  Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes 
  ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt.

                                                  
            
  Hon sa till sin dotter med harm i rösten.                        
  'Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen 
  att det skall vara någonting i paketet?'                           
                                                  
                     
  Hon hade tårar i sina ögon och sa, 'Men, Mamma,det är inte tomt! Jag 
  blåste kyssar i den tills den blev full.'                        
                                                  
                     
  Mamman blev förkrossad.Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter 
  och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska. 
                                                  
                     
  En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman 
  behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. 
  När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken 
  och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade 
  lagt kyssarna däri.                                             
 
                                                  
                     
  En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med 
  ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna och 
  GUD.Det finns inget mer värdefullare än detta.               
                                                  
                                          
                                                  
                                         
  Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar 
  har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger.   
                                                  
                     
                                     

På söndag är det dags att rida Gor för första gången... Han är en riktig filur med mycket hyss mellan öronen... Sedan man blivit äldre är man inte lika tuff när man slänger sig upp första gången på en buse... Som tonåring hade man ju inga betänkligheter, det var bara slänga sig upp och ut i skogen... Sa alltid, dom är ju inkörda så det är nog inget problem... Oftast var det inget problem heller men ibland stötte man ju på lite motgångar... Nu mer är jag betydligt mer eftertänksam, är inte rädd men jag tänker mej för innan jag beger mej ut på en grön buse :-)

Kommer ihåg bl.a Texas Eliza's första ridtur (såld till Finland och är fölsto idag...) ... Hade en bekant från Irland uppe på besök med sin tjej. Han ville rida och blev förpassad till Algårds pojken, en liten nordis med hett humör... Shit, hade ingen inriden pålle att ta så jag sadlade Eliza och slängde mej upp... Under ridturen frågade han hur mycket hon var riden, tyckte hon var så snäll... Det är första gången svarade jag... Va?! Blev reaktionen...  Jo sa jag det är första gången hon har sadel på sig, men det brukar aldrig vara nåt problem med travare svarade jag glatt :-)

Ungefär så höll man på, men det gör jag inte numera...

Nåja, det går nog bra med Gor också :-)

Ciao från stormiga shitnorrland...