Vill önska alla en god jul och ett gott nytt år!

Miro kan jag skriva en hel bok om. En helt underbar ponny med ett hjärta av guld och glimten i ögat. Han mätte 144,5cm i manke och var efter Värends Pedro (elit) - Maraschino - Wotton Bracken.

Tårarna rinner ofta när man tänker tillbaka på denna underbara häst. Miro är hästen som betytt mest av allt i mitt liv, min ängel. Han köptes nere i Ystad hos Leif-Göran Rassmusson som på den tiden (1992) födde upp välstammade New Forest ponnyer, han tävlade även i fyrspann på SM nivå med ett spann som bestod av fyra vita New Forest ponnyer. Vi åkte dit för att titta jag och min mamma. Ponnyn som fastnade i mitt hjärta på en gång var Miro, en oinriden 6 åring som i och för sig var mycket tömkörd och kunde mycket från marken. Leif-Göran hade två ponnyer som inte passade in i fyrspannet då dessa var bruna och den ena var Miro och den andra var hans halvbror Dino Step som jag tror var efter Fellow om jag inte minns helt galet. Dino Step hade väldigt fina gångarter och hade kunnat gå långt som dressyr ponny, han var 4 år och så här i efterhand så hade han nog varit lättare att hantera för mig... men Miro var ponnyn som jag fastnade för första gången vi såg varandra i ögonen. Min mamma hade hoppats på Dino Step men eftersom att jag betalade halva ponnyn själv så var jag ju tvungen att få bestämma lite mer kanske :-)

Miro kom hem till norrbotten i augusti 1992, dom hade då ridit in honom lite lätt och han hade även (stackaren) fått vara med på ridläger under sommaren.

Miro min Miro, han var en kille med mycket nerv och en turboladdad motor. Skorna glödde under ridpassen och ja det var inte en så bra kombinaton med en grön 11 åring på en gröönare 6 åring om man säger så. Men min mamma hjälpte mig oerhört mycket och det är jag oändligt tacksam för. Hon tömkörde och red honom mycket och lämnade honom även på tillridning och utbildning hos Maria Eriksson i Kalix. Detta var mycket värt. Vi tränade även för Maria flitigt och tack vare det slutade nog denna saga lyckligt trots allt.

Vi var på många sken turer jag och Miro, han missförstådd och otrygg med mig på ryggen och jag otrygg men tuff tillika... Han bockade och härjade mest varje dag första tiden, ibland satt jag kvar och någon enstaka gång inte. Men det är inget negativt som inte har något positivt med sig, jag blev en fena på att hålla mig kvar och balansen blev grym ;-)

Nåja vi kom vidare från detta och tillslut och många turer hann passera under åren... Min mamma tyckte vi skulle göra korv av honom när jag föll av och landade på huvudet och fick en rejäl hjärnskakning, men jag grät hejdlöst och så var den faran över... Det var ju faktiskt mitt fel för jag styrde honom mot ett dike i full galopp och satt inte kvar när hoppkanonen spänstigt hoppade över... Detta fick min mamma reda på först ett par år senare :-)

Miro var min drömhäst som har största delen av mitt hjärta, vi har haft mycket roligt under åren och tävlat till La hoppning och Lb dressyr. Denna ponny hade kunnat gå hur långt som helst med en rutinerad ryttare som inte hade så dåliga tävlingsnerver som jag... Vi tränade 1,30m banor och enstaka hinder på 1,35m. Han hade en enorm kapacitet och en hoppteknink många skulle betala dyra pengar för att få på sina hästar... Miro var en häst som var självgående, turboladdad och fantastiskt rolig på alla de sätt...

När han kom hem så var jag ofta inne i boxen med honom och borstade, han försökte ofta knuffa ut mig genom dörren och jag förstod inte varför... han var ju kissnödig för bövelen! När jag förstod det gick jag snällt ut och tittade åt ett annat håll tills han var klar... Vi hade hästhagen nära byavägen och han lärde sig vilka tider jag kom hem med skolbussen, exempelvis så slutade vi halv fyra på tisdagar, min mamma såg han vandra upp en stund innan bussen skulle komma och där stod han och kikade efter bussen tills den kom och jag klev ut och gick in i hagen och hälsade... Han var min bästa vän, en vän som man bara har en gång i livet. Han var/är min ängel och kommer alltid att vara kungen i mitt hjärta.

Tyvärr var han skade drabbad i vänster fram och även detta stoppade hans tävlingskarriär. Men han var en sann vän och det är mer värt än en massa rosetter...

Tyvärr fick Miro cancer i skapet och detta gjorde att han fick ont och inte kunde kissa. Inget fanns att göra då jag inte ansåg det rätt att ha honom på sulfa hela hans liv. Den 3 april 2003 somnade min vän in hemma på gården, det var det tuffaste beslutet jag tagit men även det bästa. Kan låta konstigt men jag tror inte att någon vill se sin vän lida.

Miro Step var min älskade vän som jag alltid bär och håller honom varmt i hjärtat.

Tänkte fortsätta att berätta om mina hästar och hästarna i mitt liv :-)

Simona Q (klass 1 föl) är numera min mammas häst, mammas egna uppfödning undan ett sto som hette San Q (premierad AB) som var e. Any Questions - Drabant - Gaspari. San Q betäcktes först med Flyinge Artist men tog sig inte och betäcktes då med Flyinge Stanford och blev dräktig, resultatet blev Simona Q. Simsa är ca 1,70 m i manke, avblekbar flugskimmel. En häst med mycket fina gångarter som tyvärr varit skade drabbad sedan unghäst tiden... Hon har bestämda åsikter om saker och ting men är jääättteee snäll, ställer du ett barn bredvid henne så rör hon inte en fena. Simsa håller ställningarna i hagen och ser till att hinna äta upp så mycket hö som möjligt för dom andra :-)

Hon är lätt överviktig och har varit det större delen av sitt liv... Att rida är hon lyhörd och otroligt lättlärd, tuff i skogen och på hoppbanan... Hon älskar min mamma och hennes morots påsar, har lite agg mot mig som tränat henne ;-)

Simsa är lätthanterad och lättsam som individ, hon älskar mat och pyssel, arbetar gärna men maskar när hon kan ;-)