Idag är isbanan plogad. Den går runt sjön och är i år 3,2km samt rakbanan på 1,1km. Äntligen säger jag då, nu kan man tuta å köra så det ryker :) Ja me hästarna alltså... Gick med hundarna runt i eftermiddag, blåsigt ute men skönt iaf. Måke och Rogga var ute med Boblitz och Egon för en test sväng, sjunger i isen när man kör. Boblitz var inte helt övertygad om att dom verkligen mätt tjockleken rätt. Frågade flera gånger om den verkligen skulle hålla... Låter ju jätte mysko... Coolade ner sig efter ett varv...

Kan ju inte börja med att köra så det ryker, är ju lite annars för dom att trava runt på isen... Mjölksyran kommer snabbt från början men när dom vant sig och tränat ett tag så är det bara tuta å köra som vanligt...

Imorgon är det Nisses tur att prova på isen, ska bara skruva fast isbrodden först så vi har bra fäste...

Annars har jag vart rätt stillsam idag, åkte förbi mormor och skottade infarten. Ser ju såå eländigt ut annars. Min mormor hon var en mycket noggrann person och för mig iaf så är det viktigt att det förblir så som hon ville ha det runt sig. Tände lamporna i blombänkarna så det ser lite mer ombonat ut. Bara nu denna f*bannade bodelning blir klar så min moster och hennes man får flytta in i mormors hus någon gång. Tänk att en del människor är född till bråkiga idioter som får energi av att bråka och göra andra människor ledsna. Min mormor har fyra barn varav tre är klok. Tråkigt men sant... Jag har en underbar mamma och två fantastiska mostrar. Det var vi fyra som tog hand om mormor när hon blev sjuk. Det känns därför som att bli spottad i ansiktet när den fjärde ungen inte kan uppskatta vad vi gjort inte för att vi räknade med det men iaf. Det var en oerhört påfrestande period i livet som jag inte önskar min värsta fiende. Konstigt nog när man befinner sig i en sådan situation så kämpar man för att få mormor på benen, för att göra hennes timmar till dom bästa här på jorden. Man inser inte att hennes liv går mot sitt slut, man hoppas in i det sista att det ska bli bra. Det är konstigt hur människans överlevnads instinkter fungerar. Dom tar över för att man ska klara av situationen och man klarar mycket mer än man tror. Man orkar så mycket mer än man tror. När man är i en sådan situation då har du inget val, tänker inte ens så. Du bara går på för kung och fosterland.

Men jag och det vet jag att även min mamma och hennes sytrar också hade gjort, hade gått genom eld och över vatten för momma. Mormor var väldigt vänlig men bestämd på ett bra sätt. Jag älskade henne för hennes godhet och enorma hjärta. En underbar person där alla var välkommen. Hon sa alltid; finns det hjärterum så finns det sjärterum. En klok kvinna som sa det man inte ville höra men visste va sant. Hon har ställt upp så gott hon har kunnat på alla sina barn och barnbarn i alla år och gjort det med glädje och kärlek. Familjen var det viktigaste för momma, när man kom och hälsade på hade hon alltid gjort smörgåsar färdigt och tagit fram sina fantastiskt goda kanelbullar. Finns inte ord för hur mycket jag saknar henne just nu. Går inte en dag utan att jag tänker på henne, denna goda människa som alltid var snyggt klädd och snygg i håret. Hon hade ett otroligt ordningssinne, var sak hade sin plats. Dammråttorna dom fanns inte hemma hos momma. Den 17 november var det ett halvår sedan momma tog sitt sista andetag här på jorden och tog min morfars hand för att vandra över till en annan plats där hon slipper ha ont mera. Det går mot jul och det kommer bli en konstig jul för oss alla. Var ju mormor som höll ihop allesammans. Nu är det en tung period med mycket saknad. Man har ju ingen att ringa till för att berätta saker som händer. Den första jag ringde till var ju mormor... Nä nu blev detta för jobbigt...

Ciao.